Njuta på/av jobbet.

Kan man det? Svar ja. Inget går upp mot det ögongodis som finns 365 grader runt bussen om man ger fan att söka jobb i stan.

 Vad är vitsen att sitta i kö hela dagen o ta sig fram i medelhastigheten 5km/h? Finns ingen vits med det. Punkt slut.

Att se landskapet skifta är tusen gånger bättre än se grå betong.

Grönt o skönt så långt ögat kan nå nu.

Kossor på o vid vägen. 

Tidtabellen är synkad för det...så man kan vänta på vägen tills de flyttat sig.

Ingen stress och inga fyllskallar....

Midsommar!

Fått några midsommarhälsningar från forna kollegor på "koncentrationslägret" i Uppland. Man e saknad. :-P

Just grillat med mannen o middagen äten. Loka till maten. Jobb imorrn.

Aldrig alkohol här.

Fick några vinflaskor av nöjda resenärer förra sommaren. En har jag gett bort resten står i skåpet.

Där lär de väl få stå...

Kommer ihåg när jag hittade kvarglömda kassar med sprit i bussen.

Jag frågade en av kollegorna vad jag skulle göra med dom.

I min värld lämnar man in hittegods hos färjeföretaget men i hans värld annat.

-Hörredu...JAG tar hand om'et, sa han och tog hand om kassarna och la in dem i sin firmabil. -Dom får ligga där i 2 månader.....

- Och sen då?, frågade jag.

Nåt svar fick jag inte.

Sen efter ett tag fattade jag.

Allt jävla skrävel om hur mycket sprit dom hade hemma och att de minsann ALDRIG varit på systemet på x-antal år fick mig att förstå att det aldrig kom till rätta.

Jag anser det vara stöld!

Jag skulle inte dricka det med gott samvete och när det gäller samveten så har de inget.

Ingen av de två tjockisarna som jobbade där.

Önskar dom sätter det i vrångstrupen båda två o att det hamnar i alkolåset.

-Smöra en jävla massa så får du säkert sprit som tack!

-Förra julen fick jag sammanlagt 14 flaskor whisky!

Så lät jargongen. 

Som jag sket i.

Vem fan vill ha sprit?

Äckligt!

Sommar!

Ja då var det sommar. 

Jobb=ja. Nice! Mohahaaa!

Vad jag gör? Buss...vad annars?

Gått upp lite i vikt av min medicin..(som klarade drogtestet) :-P

Schrinken fortfarande= ja.

Mitt handikapp har funnits hos mig hela livet o är kvar o kommer så förbli.

Är inte som alla andra.

Inte normal, men för mig är jag normal.

Allt är ju i relation till annat.

Jag har ju levt med mig själv hela livet, så att säga.

Den som förkastar mig, kränker mig och diskriminerar.

Sånt är allvarligt och olagligt.

Mina närmaste får ta mig för vad jag är, som alltid.

Har fan ett bättre liv än förra året vid denna tid.

Man är inte nån jävla slit-o-slängvara.

Man ÄR någon, sedd o bekräftad..respekterad.